TV4 Nyheterna
Sport
Jag kommer att sakna Mexiko
“Har du VM-feber?” Det var häromdagen. Telefonen blinkade till. Det var min vän S. Jag satt på tåget på väg upp mot Penn Station på 34:e gatan för en inspelning efterföljande dag. Har jag? Inte det minsta. Är världens största idrottsevenemang bara en vecka bort? Menar ni Stanley Cup-finalen? Nja. Stör oss inte. Knicks är i NBA-final. Jag satt bland de viktiga men illasittande kostymerna i den tysta vagnen med mitt klisteralbum och gladde mig åt att Saman Ghoddos fanns bland de sju ansiktena i paketet jag köpt för två dollar på Union Station. Men samtidigt nedstämd över messet föregående dag, från en vän i Buenos Aires. Någon argentinare hade räknat ut att det skulle kosta 2000 USD att fylla hela albumet – om man inte har någon att byta med. Jag såg mig runt i vagnen. Där fanns ingen att byta med. Jag har sett mig runt i landet. “VM?”, frågade en man i Dallas. “Det kommer att bli en stor besvikelse”, trodde en fotbollsälskande hotellägare i Houston. “Det är huge”, sade en svenskamerikan i New York. Hon pratade om New York Knicks, inte VM. Mer fokus på 250-årsjubileet Min argentinska vän var i Qatar för fyra år sedan. Resan betalade han med dollarbuntarna han sparade i sängen när vi delade rum i Bologna. Det fungerar så i Argentina, ett av de länder i världen med flest dollarsedlar i cirkulation. Tilltron till den egna valutan är så låg att alla sparar i dollar. Han pratar fortfarande om de elektriska dygnen som följde i Buenos Aires efter guldet. Han kommer inte till VM den här gången. Det blir för dyrt. I Qatar såg han fyra ljusblåa matcher. Och jag tänker på TV4:s demonfotograf Daniel Z som var på väg till Rio de la Plata den där decemberdagen 2022 för att bevaka det årets roligaste kväll men fastnade i en snöstorm i Amsterdam. Vilket straff. Daniel och jag har de senaste veckorna åkt runt i USA och Mexiko och i en serie reportage försökt skildra upploppet till VM. Vad tar jag med mig? Mycket: I Dallas blir det ett elände för de svenska fansen att ta sig till arenan. Något bättre i Houston, men att världens största idrottsevenemang snart checkar in har vi inte märkt mycket av. Att USA fyller 250 år den fjärde juli blev vi däremot påminda om överallt. Och i Houston var arenan fortfarande pyntad för Rodeofest. Få matcher i Kanada och Mexiko Så mitt fotbollshjärta längtar tillbaka till Mexiko. Kanske kommer VM ändå att vara som roligast där. Men, “låt oss inte inbilla oss något”, sade landets svar på Lasse Granqvist, när vi träffade honom i Monterrey: “det här är USA:s VM”. Och visst är det så. Mexiko och Kanada får 13 matcher var. Resterande 78 spelas i USA, världens största ekonomi och världens mäktigaste land – men en plats FIFA och världens största sport fortfarande drömmer om att erövra. Saken är bara den att USA inte verkar så suget på att bli erövrat. “Fotbollen växer explosionsartat”, brukar man få höra här. Visst det är sant. Men det är från låga nivåer. Bara för att ÖSK ökar sin poängskörd blir det inget topplag. Men Mexiko längtar, Mexiko skriker: kom hit, kom hit och älska oss, älska spelet. Än så länge rycker USA mest på axlarna: “håll min 18 dollarsöl, jag ska bara ta så mycket betalt jag bara kan och göra plats för ytterligare en halvtidsshow”. Alltihop kurerat av Coldplays Chris Martin. Och så blir det plötsligt svårt att föreställa sig något värre. ”Lukrativaste någonsin – för FIFA” Kanske får jag fel. Kanske inte. En pengafest blir det i alla fall. Det här VM:et blir det lukrativaste någonsin – för FIFA. Enligt organisationens egna beräkningar kommer mästerskapet att dra in mer pengar än de sex senaste, tillsammans. Siktet är inställt på 11 miljarder dollar. Prislappen läggs på supportrarna som får brösta utomjordiska biljettpriser. Så räkna med att åtminstone en del arenor inte kommer att vara fulla. Antingen för att fansen inte har råd med biljetterna, eller för att de inte är välkomna in i landet på grund av reserestriktioner. “Men hit är alla välkomna”, sade en man i Monterrey. “Och det är här den riktiga festen kommer att bli”, fortsatte han. Hans ord har förföljt mig sedan dess. Tillbaka på Penn Station för hemresa till DC med min 6-dollars läsk i handen tittar jag på min biljett: 80 dollar. Relativt billigt. Faktiskt 18 dollar mindre än vad tåget kommer att kosta ut till VM-arenan i New Jersey. En resa på dryga 30 minuter som vanligtvis kostar 13 dollar. Under VM: 98 dollar. Det är så dyrt att vara värdstad att de lokala arrangörerna måste få tillbaka pengar överallt där det går. Och så undrar FIFA varför det är brist på entusiasm. Jag spejar runt på stationen efter tecken på att VM är på väg. Ser inget. Plockar upp telefonen. I mitt flöde dyker en CNN-intervju upp med New Yorks borgmästare Mamdani. Det handlar om Knicks. Han är glad, ett livslångt fan. Jag går ner mot terminalen, sätter mig på en ledig plats på Amtraken söderut. På sätet framför sitter en man i blå keps med orangea detaljer. Är det Holland? Jag tittar igen. Nä. Det är Knicks.